onsdag, december 19, 2012

Mellandagspyssel

Här kommer lite tips på vad man kan ägna sig åt mellan jul och nyår - apporteringsträning!

Vi har redan tjuvstartat, varje kväll kör vi ett kort pass med "Håll Fast"-övningar, repertoaren med föremål ökar och snart ska vi göra det ännu svårare genom att lägga in lite plock upp också :).

Väldigt förenklat så har jag gjort såhär;

Jag har använt klicker,köttbulle och apporteringspryl, först fick Rulle bara "peka" eller titta till på föremålet, sedan har vi sakta ökat med att han ska trycka på det med näsan - sedan öppna munnen -  och sist men inte minst håll föremål 1 sek - 2 sek - 3 sek - 4 sek. Nu ska han hålla alla prylar i minst 5-10 sekunder samtidigt som jag stör honom genom att fladdra med min hand runt hans nos.

Det som jag är noga med när jag tränar det här är att Rulle inte får tugga, tugg = ingen belöning (klick och köttbulle). Men det gäller att vara snabb på att klicka rätt beteende så att man inte hamnar i en negativ spiral och hunden slutar att försöka bjuda på beteenden.

Just nu varvar vi mjuka och hårda föremål. Och Rulle har verkligen fattat galoppen med Håll Fast :). Tanken med den här övningen är såklart att vi ska kunna överföra den till både uppletandet och apporteringarna.



Några av övningsobjekten
- 2 kgs hantel
- liten ficklampa
-spårpinne
- mjuk leksak (utan pip)


Pyssla på!

onsdag, december 12, 2012

Internationella Rulledagen

Idag fyller Rulle 11 månader! Självklart firar vi traditionsenligt med Rulletårta och en himla massa bus. Det har hänt en del sen han kom hem till oss;



Gulle Rulle som liten pygmé

Gulle Rulle 10,5 månad


GRATTIS Rulle!

tisdag, december 11, 2012

Inte svart eller vitt


De flesta av oss vet att hundägandet sällan är varken svart eller vitt, det kan vara rosa, ljusblått, skimrande gult eller som för oss just nu - grått.

Gossip har haft ont i ett ben, det visade sig vara en gammal förslitningsskada och veterinären rekommenderade operation. Tyvärr har vi hamnat i ett mittemellanland vad gäller försäkringen så en eventuell operation täcks bara till en viss (liten) del av försäkringsbolaget.

Även om vi kan skrapa fram de många många tusenlapparna och operera vår hund så är det inte så lätt att ta beslut. Vi känner inte spontant och starkt att ett JA eller ett NEJ väger över. Lika tacksam som jag är över att Anders och jag tycker likadant vad gäller våra hundar, lika frustrerande är det att vi just nu inte vet vad vi ska göra.

Ska vi operera vår hund och låta henne gå igenom en stor operation med alla de risker den innebär? Ska vi sedan låta henne genomgå en lång rehab och hoppas att allt går vägen. Under tiden hinner hon fylla både åtta och åtta och ett halvt. Det är inte "bara" att operera en hund som börjar bli gammal, en hund som är äldre har en längre återhämtning och det är större risker med att söva dem än en yngre hund.
Just nu håller jag på och kikar på alla möjligheter som vi har. Ur alla synvinklar som går. Mycket tid ägnas åt att få tag på journalkopior, prata med olika veterinärer, fundera och klura. Kan Gossipen kanske klara sig utan operation men med hjälp av andra metoder så är nog det att föredra. Kunde någon garantera att hon blir 14 år så skulle kanske beslutet vara lättare, jag undrar så vad hundguden har i åtanke åt oss.

Som sagt var. Allt är inte svart eller vitt, ibland är det grått och man vet inte vilket ben man ska stå på. Och lika lätt som det är att råda någon annan lika svårt är det att ta beslutet själv. Jag vet att det vi gör kommer att vara för Gossip och hennes bästa, vi måste bara bestämma oss för vad. Vår finaste prinsesshund.

Gossip själv tycker att hon mår toppen, hon domderar som vanligt över Rulle och deras gemensamma tuggben, hon njuter av våra korta promenader även om hon undrar varför vi måste gå hem efter 10 minuter. Hon skäller på grannens hundar och myser i soffan såfort hon kan. Det är bara vi människor som kämpar på med vårt. ;)

måndag, december 03, 2012

Recension av hundtäcken

Jag är en riktigt prylsamlare, speciellt när det gäller att shoppa saker till hundarna. Varje år kör jag sedan en inventering och skänker bort det som vi inte använt på en tag. De som får våra överblivna prylar är hundarna på Hundstallet. En bra affär både för mig och dem känns det som ;).

En sak som jag gillar att köpa, förutom halsband som man aldrig kan få för många av, är hundtäcken. Jag vill inte att hundarna ska frysa, och speciellt Gossip som börjar bli lite till åren behöver värma sig betydligt tidigare på säsongen än tex Rulle. Dessutom blir Gossip inte varm på samma sätt nu när hon går kopplad hela tiden. Täcke på = ingen stelhet. Rulle verkar ha ärvt Kanonens aversion mot kläder och springer helst "naken" ;).

Ibland får Rulle ändå finna sig i att ha täcke på, och det är när vi har tränat. Att värma upp, trappa ner och vara rädd om sin hund hoppas jag att alla därute tänker på. Och att hundens muskler mår bra av ett värmande täcke, det är toppen att slänga på dem ett lager med värme när träningen är klar.

Vår täckesgarderob består av alla möjliga varianter i olika prisklasser, och självklart har vi vissa favoriter ;

Här visar Kanonen ett täcke från Granngården. Pris ca 200 kr och ett bra vardagstäcke.
Står emot vind och är lite vattentät.
(täcket åkte av direkt efter att fotot tagits, Kanonen blev VARM ;)

Gossip fotomodellar med ett Hurtta täcke för ca 500 kr.
Täcket är inte värt sitt pris, ytmaterialet gick sönder efter bara ett par dagar och det får lätt nya revor.
Konstigt prassligt yttertyg. En besvikelse.
Bensnörena höll inte och nu glider täcket på Gossip, det sitter verkligen inte bra.
Täcket ska väl egentligen stå emot det mesta och vara varmt och vattentätt, men nej, något mer
Hurtta-täcke av den här modellen blir det inte.

Rulle har på sig ett fleecetäcke från Hööks. Pris ca 69 kr och väldigt uppskattad av den lille.
Värt sitt pris, lite värmande dock ej vattentät.

Favorittäcket nummer ett;
Vintertäcke Back-on-Track, fyndades för halva priset förra vintern (ca 300 kr)
Varmt och har kraftigt yttertyg som  håller emot busiga småbröders klor, sitter toppen (går att spänna åt), går ner ordentligt över rumpan och bensnörena är av bra kvalité. Vattenavvisande.
Kanonen  och Gossip i värmande Fleece-overaller från Dogstore, ca 400 kr
Bra kvalite, noppar inte efter tvätt, dock lite knöliga att få på hundarna. Perfekta täcken att ta på hundarna efter träning eller när de ska ligga i bilen en stund. Sys upp efter beställning.
Favorittäcke två är också ett Back-On-Track täcke. Ett sk nättäcke med keramiskt tyg på insidan, perfekt att ha på sig när det inte är så kallt, men man ändå behöver värmas. Eller när man tagit ett bad i karet eller sjön :). Ett riktigt bra täcke!

Mer om våra favorittäcken från Back-on-Track kan du läsa här. Passa på att fynda ett när nya modeller lanseras (då reas oftast förra årets modeller ut till förmånligt pris).

måndag, november 26, 2012

Dragstervarning

Med en ny hund i huset så märker man hur mycket man glömmer emellan gångerna.

Jag har tex ingen aaaaning om när Rulle är färdig med sitt växande. Trots att jag letar i minnet så vet jag inte. Så nu tittar jag fascinerat på Rulle när hans ben växer så det knakar. För tillfället är det dragstervarning med högre rumpa än framdel. Hans stora tassar skvallrar om att han kommer att växa lite till, och det är så spännande. Vilken mankhöjd slutar han på?


Novembervädret lockar inte till några större utsvävningar med kameran så ni får hålla tillgoda med en gammal bild då Rulle också hade dragsterform. Wrom wrom.

tisdag, november 20, 2012

Sök - en ny erfarenhet

Eftersom Rulle hade kommit lite längre i utbildningen än sina kompisar på unghundskursen så fick vi byta kurs och valde då att anmäla oss till en sökkurs istället. Jag var sugen på en ny erfarenhet helt enkelt och Rulle han är med på allt!


Uppladdning inför kursen
(med ett splitternytt tjänstetecken)

Totalt var vi 6 st ekipage (3 st som redan tränar sök och 3st nybörjare) som dök upp på klubben en tidig lördagsmorgon.

Förutom en kort genomgång av oss som ekipage och våra tidigare hundar så gick vi även  noggrant igenom vilken sorts belöning hundarna skulle gilla mest. Här gällde det att tänka till, för det som hunden gillar med matte kanske inte är det som slår högst när den är 50 m ut i skogen med en okänd människa. För Rulles del stod jag på mig att figuranten i första hand skulle kampa, och om det inte fungerade så skulle de slänga godisar till honom. Det visade sig att jag kände mig hund bra, han harde inga problem varken med att springa ut  eller att kampa med figuranterna.

Rulle fick börja med pop-up'er, dvs att figuranten gjorde en synlig retning när vi stod startklara att skicka. Efter tre skick så hade Rulle redan "fattat" galoppen och förstod att det roliga inte var slut när han lämnade figuranten på den ena sidan stigen utan att partyt fortsatte på andra.

Själva sökrutan var relativt okuperad på vänster sida, dock fanns det stenar och andra naturliga gömslen att tillgå. På höger sida var det kuperat, ja inte bara det, det stupade rakt ner faktist ;), så terrängen var en utmaning bara den. Första skicket var väl ca 30 m, och vi avslutade med en dold figurant på ca 50 m. 
Vad ska vi göra nu? Sökpass nr 1.
På det sista skicket med den dolda figuranten fick Rulle jobba rejält med att hitta fram, och jag tror att  han imponerade rejält på alla som var där. En 10-månaders arbetsglad dobermannhane med nerverna på plats charmar brallorna av folk ;). Finaste bästa Rulle som redan nu gör så fin reklam för rasen.

När alla hundarna hade fått gå sina träningspass åt vi en snabb lunch. Sedan åkte vi till ett nytt sökställe i skogen, denna gång var terrängen öppen och trollskogslik, en bra träningsskog, dock inte någon bra tävlingsdito enligt de som kunde sök. Men perfekt för små nybörjarhundar och sökveteraner som ska fila på sina kunskaper.


Snart dags för pass nummer 2.

Rulle gjorde än en gång 6 st mycket fina skick, och tyckte att det här med sök var en riktig hit! Inte blev det sämre av att vi vid dagens slut fick beröm. Jag blev såklart JÄTTESTOLT.

Väl hemma så var vi båda väldigt trötta, jag hade huvudet fullt av ny information, sök är svårare än man tror ;). Och Rulle han var sådär trött nöjd som hundarna blir när de haft en bra dag.

Rulle är en fröjd att träna med, han har kamplust, älskar mat, är inte splittrad i nya miljöer utan tar sig an alla uppgifter med samma härliga attityd. Det är så himla kul att både kända och okända faller för Rulle, han är en riktig charmknutte på fyra ben.

Och det var ingen i sökgruppen som hade några problem med att komma ihåg hans namn.... SökRullen ;).

måndag, november 19, 2012

Grattis Dobia'co Gazzendie

SDV Jun-1 Dobia'co Gazzendie
e. Korad VDH & NO ch SE-11 NO-10 Nord Jw-08 Jean Dark Kanon
u. Korad Jean Dark Barbarozza

Grattis till finaste Zendie med familj som röntgat höfter och armbågar. Resultatet blev HD B och Ed UA!

Nu är det bara att tuta och köra :).

torsdag, november 15, 2012

Plötsligt händer det

Smartare än somliga tror :)
Hela sommaren har vi tränat. Och visst går det framåt.

Det mesta jag har presenterat för honom gör han framsteg i. Men så har vi ingången, den där virvelsvängen som ska till vid avslutningen av inkallningar/apporteringar/och hoppet. Vi har nött och nött och nött. Och nött lite till. Vi har snurrat på stället, jag har mött honom när han kommer mot mig och jag har gjort fiskkroken gång efter gång. Jag har tom funderat på att byta ingångssätt, att Rulle istället för att snurra runt vid mig ska få gå runt mig.

Men, så plötsligt händer det. Mitt dagens inkallningsövning så fixade Rulle positionen alldeles själv. Och jag blev så himla glad så jag nästan svimmade. Bästa Bulle Rulle Gull. Värsta lydnadsmästaren ;).

Ingenting är omöjligt hurra!

måndag, november 12, 2012

Dobermannfrågor

Det är kul att jag fortfarande får telefon- och mailfrågor angående rasen som jag Ä.L.S.K.A.R så hett. Jag skriver fortfarande då jag efter 15 års idellt arbete lämnat Svenska Dobermannklubben bakom mig. En gammal hundtant som jag förgås dock inte så lätt och jag verkar vara tätt förknippad med rasen. Kanske inte så konstigt efter 21,5 år som Dobermannfan och känt ansikte för många.

Jag är stolt och glad över att fått bidra med så mycket, jag har verkligen varit inblandad i det mesta;

Under alla år har jag jobbat med det allt som hör utställningar till. Jag har jagat sponsorer, skänkt priser, gjort iordning utställningsplatsen och självklart städat efteråt, skrivit kataloger, tagit emot utställare, släpat grejer, hjälpt till som ringsekreterare, jobbat i sekretariatet. Jag har även jobbat inom PR/infokommittén i flera år, med bl a hemsidan och tidningen. Där har mina arbetsuppgifter främst handlat om att uppdatera hemsidan, jaga material till densamma och tidningen, jag har varit Resultatsbörs och Troféansvarig, ägnat mig åt korrekturläsning, och inte minst att peppa redaktörerna med deras tunga jobb. Jag har även fixat med bilder till annonser, gjort annonser och skrivit drösvis med reportage.

I två omgångar (på 90-talet och mellan -08 till -11) har jag varit mycket aktiv som styrelseledamot inom mitt lokalområde, Stockholm, och där har jag härjat runt friskt. Från 90-talet kommer jag ihåg de uppskattade Gärdesträffarna där Dobermannägare från hela Stockholm samlades för att ha kul ihop. Under senare år har jag mest ägnat min tid åt att få Dobermannägare till att bli mer aktiva med sina hundar. Bla hade jag under 2-års tid månadsträffar på klubbområdet, i ur och skur stod jag där och gav folk råd, jag har byggt mh- och korningsbanor, ringt efter figuranter, haft hand om hemsidan, lagt upp LO-området på facebook, anordnat klubbmästerskap och träningsträffar för tävlingsintresserade.

Utöver detta har jag bakat hundratals bullar och skänkt dem till diverse arrangemang, jag hjälpt till med layoutarbetet för Raskompendiet som kom ut 2011, varit ansvarig/pådrivande för förra årets Rasmästerskap i Södertälje,  jag har haft funktionärsmiddagar, spårträffar, jag har investerat hundra(tusen)lappar i pokaler, priser, blommor och presenter till de tävlande och funktionärerna, jag har hjälpt till/varit ansvarig för bemanningen av rasmontern på Stora Stockholm och även varit med och byggt den år efter år, ja otaliga är de kvällar och helger som har ägnats åt klubbarbetet sedan i mitten av 90-talet.

Förutom att jag själv har arbetat inom klubben så har även Anders varit mycket engegerad, bla i Stockholm Wintershow och den stora IDC-utställningen som hölls i Nyköping 2008.

Trots att jag lämnat klubben så brinner jag i högsta grad fortfarande för min ras och det är så roligt när ni hör av er till mig med frågor. Häromdagen fick jag ett helt frågeformulär som jag håller på och svarar på. KUL! Så shoot, jag finns här och hjälper er gärna :). Ni når mig på ammi.aro@hotmail.com.

Ha det gott!


Världens bästa ras som jag inte slutat älska

onsdag, oktober 31, 2012

Rulle goes to Dortmund

Tiden går så svindlande fort och plötsligt har hela oktober passerat. Och vi har haft en upplevelsefylld månad, förutom en härligt avslappnande semester i Egypten (utan hundar ;)) så har jag och Rulle varit i Dortmund på Bundessieger (Tysklands största hund- och hästmässa med ca 74.000 besökare under tre dagar).

När jag anmälde oss till utställningen så kändes det som en toppenidé, men desto närmare avfärd vi kom desto mer pirrade det i magen. Hur skulle Rulle klara den långa resan? Skulle vår ystre yngling finna sig i att ligga i bilen alla dessa långa mil? Självklart skulle han vara ordentligt rastad innan vi åkte och självklart pausar vi ofta, men ändå. Det är låååångt till Dortmund. Både för två- och fyrbenta ;).

Jag hade dock inte behövt oroa mig. Rulle åkte bil som han aldrig gjort något annat, och jag tror att han förvånade både mig och resten av resesällskapet. Duktig Rullekille börjar bli stor.

För Rulles del så var det fem dagar av fest. Han ÄLSKAR nya saker, han ÄLSKAR människor, han ÄLSKAR utmaningar, han ÄLSKAR att bo på hotell. Den här gången fick han tom en egen säng ;), så livet var verkligen toppen. Och på utställningen så paddlade han fram genom folkhavet, totalt orädd och alldeles lycklig över att få hälsa på allt och alla.

Drygt 9 månader gammal gjorde han så sin debut på Bundessieger, med ett SG som resultat. Nästa dag ställdes han på den nationella utställningen och då var resultatet ännu bättre, SG, Junior Cert och Junior VDH cert. Och så blev han bästa bruna junior och andra bästa junior (båda färgerna). Endast slagen av en IDC-segrare. Förutom den officiella utställningsdebuten så fick Rulle även vara med i Jean Dark's BIS-3 vinnande uppfödargrupp. Inte ens där behövde jag oroa mig, Rulle lät sig inte störas av den stora publiken, kommentatorerna, och allt annat ståhej runt ringen. Bra gjort av en liten parvel att springa in i den stora finalringen med svansen på topp tycker jag.


Rulle 9 månader i Dortmund



Det bästa med resan var att få träffa våra tyska vänner Alexandra och Elmar, det var värt varenda mil för att få se dem igen. Det värsta med resan var att vi höll på att förlora en av våra hundar :(. Med hjälp av lite skoltyska, mycket engelska och djädrar anamma så fick vi tillslut veterinären att förstå att det inte var ett virus utan en dödlig magomvridning som Juni hade drabbats av, och nu verkar Juni må bra igen. Men det var en hemsk kväll, natt och hemresa, jag tror alla drog en lättnadens suck när vi var på svensk mark igen.

I övrigt var det en mycket lyckad resa, våra hundar gjorde bra ifrån sig;

 * Bundessieger 2012 dvärgpinscher Jean Dark Bacardi!!!!
(1:a och 2:a bästa hane kom från Kennel Jean Dark - Jean Dark Bacardi och Jean Dark Mango)
* VDH-champion - Chinese Crested Sun Hee's I'm Marionette
* Fredag Bis-2 uppfödargrupp Kennel Jean Dark (Chinese Crested)
* Lördag Bis-3 uppfödargrupp Kennel Jean Dark (dobermann) Bundessieger uts.
* Söndag Bis-3 uppfödargrupp Kennel Jean Dark (Chinese Crested) Bundessieger uts.
* Totalt fick vi ihop 14 cert och ett antal clubcert


Bundessieger 2012
JEAN DARK BACARDI


Vi firade Bacardi med en drink ;)
BIS-2 vinnande grupp fredag
BIS-3 vinnande grupp söndag (Bundessieger)


Tack Becca, Felicia, Jeanett och Mia för en trevlig helg i Tyskland. Ser redan framemot nästa år ;).

Mer om vår resa kan ni läsa i Jeanetts tankeverkstad och bilder från utställningen hittar ni på Rulles facebook-sida.

:)

http://kenneljeandark.blogspot.se/2012/10/dortmund-2012.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2012/10/magomvridning-det-otacka-otacka-ordet.html

onsdag, oktober 10, 2012

Att leva med en tonårsRulle


Nu är Rulle inte valp längre, han är tonåring. Plötsligt en dag så upptäckte han att världen består av dofter från både stort och smått, flygande fåglar och att det finns råddjur på åkern. Han vaktar gärna och ofta, spelar tuff kille med selektiv hörsel och växer så det knakar.

Han har fått väldigt långa ben, de är fortfarande fulla av spring och bus, och jag kan säga er att han kommer långt på dem nu. Frihet är dagens ord enligt Rulle, och för matten innebär det här att även jag måste skärpa mina sinnen och vara på tårna för att förhindra Rulle från att ta alltför stora lovar under våra långa promenader här ute på landet.

Nu gäller det att vara envis, konsekvent och sist men inte minst tålmodig. Den här frihetstörsten brukar ge med sig om man bara kämpar på. Men visst tär den här perioden på tålamodet. Som tur är Rulle min femte dobermann så jag vet att det lugnar sig.

Men på kvällarna när vi sitter i soffan så är Gulle Rulle inte tonåring längre, då är han återigen min mjuka babyklump som vill ligga nära nära och mysa.....

Som vanligt kan ni följa Rulles liv lite närmare på hans Facebooksida.



Freedom!


Babyklump



måndag, oktober 08, 2012

Grattis Jean Dark Orlane

1:a pris och Vinst
Cia & Pinja
Stort GRATTIS till Cia och LP I Jean Dark Orlane som med stormsteg närmar sig ett lydnadsdiplom i klass 2. I helgen tog de ytterligare ett förstapris i klassen, och slog dessutom till med en vinst!

Jag är så stolt och glad över ekipaget som gör så fin reklam för rasen! Hejja hejja!

tisdag, september 25, 2012

Som ett puzzel

Äntligen, imorgon har det gått 8 veckor och då är Gossip's rehabilitering färdig. Förhoppningsvis håller hon sig frisk nu och vi slipper magnetröntga det dumma frambenet. Vi har sakterliga dragit igång med lydnadsträningen, och utökat repertoaren varje dag.

Det vi behöver få mer mängdträning på är vittringen och rutan. Vittringen avskyr jag och tränar därför den lite (ups) och rutan har vi inte kunnat köra eftersom det är ett avståndsmoment med många stopp och starter. Inkallningen har även den legat i dvala och dirigeringsapporteringen har vi precis väckt upp igen. Men snart så är vi på banan igen. Så kul :)

Gulle Rulle fortsätter sin utbildning till brukshund. Att lära in moment är som att lägga ett puzzel, en bit i taget och sakta men säkert växer ett moment fram.

Vi tränar mycket men har alltid minst en eller två vilodagar varje vecka. All vår träning genomförs med mycket lek och få repetitioner. Det ger en "hungrig" hund som vill träna mer.  Våra pass är korta men genomtänkta.

Just för tillfället så läggs mycket fokus på spår, och efter den senaste träningen så kan jag konstatera att jag inte behöver lägga babyspår längre (ca 150-200 m). Framöver ska vi framförallt lägga längre spår, utöka liggtiden, börja lägga in apporter och flera vinklar. Han går som tåget den lille.



Lydnadsmässigt ligger vi mittemellan färdiga och ofärdiga moment. Vi har vissa bitar, saknar andra, men puzzlar på. De moment vi tränar på är:

Stegförflyttningar, följa John (fot), ingångar, apportering (hålla fast apporten & att gå med den), hopp/sitt, sitt under gång, läggande under gång, platsliggning/stadga, sitt/stadga och igår la vi till framförgåendet :)



Här får ni en liten glimt på Rulles hopp såsom det ser ut just nu (klicka i rutan eller besök oss på facebook).

fredag, september 21, 2012

Sitta på sitt sätt

Våra hundar är vana vid att kameran eller mobilen åker fram i tid och otid och oftast får jag efter lite lock och pock till ganska fina bilder.

 
Två sockertoppar

Idag var vi ute i det härliga höstvädret och jag ville såklart föreviga mina bruna älsklingar. Fram med mobilen, sätta hundarna ner, vända sig om och Rulle ser ut som en bongo. Tillbaka till hunden, lyfta honom framåt/uppåt, lämna honom, vända sig om. Rulle sitter återigen bakåtlutad med hela härligheten framme och en blick som säger: Jag sitter väl hur jag vill!

Tredje gången gillt tänkte jag och rätade tålmodigt till den unge herrens pose. När jag vände mig om hade Rulle än en gång lutat sig tillbaka. ARGH! Det var bara att ta bilden och se glad ut.


En sockertopp och en "du-bestämmer-inte-över-mig" tonåring

Gossip skötte sig som vanligt med den äran. Hon rörde sig inte en millimeter under tiden som jag gick fram och tillbaka. Hon är en riktig sockertopp!

onsdag, september 19, 2012

Fragment av vår sorg

Handen som sträckte sig in i skåpet där papprena låg. Det oerhört tunga och svåra som det innebar att ens få upp dörren till skåpet. Vetskapen om vart vi skulle och varför. Det var alldeles tyst och stilla i huset. Det enda som hördes var mina andetag, och det jag kände var tårarna som rann längs min kind.

Jag blev expert på just det. Att gråta tyst utan att visa något samtidigt som min röst var som vanligt. Mina händer klappade om min prins och jag såg att han tittade på mig men han behövde aldrig bli ledsen. Jag blev expert på att hålla masken och gråta utan att påverka honom. Jag grät i bilen när jag åkte och handlade, i skogen när han sprang långt framför mig, i duschen där det inte hördes, på kvällen framför tv´n medans han sov på min arm. Tyst gråt med mängder av tårar som aldrig tog slut.

Den tysta sorgen och vårt stora bidrag till rasen. Två ytterligheter, så tunga att bära då endast den ena hade varit mycket nog.

Ända sen vi fick reda på att Kanonen var sjuk, och efter att vi bearbetat det faktum att han inte uppvisade några symptom utan såg helt frisk ut på utsidan, så visste både jag och Anders att vi ville hjälpa rasen. Hur tung vår väg än var. Hur stor vår sorg kändes. Och med vår uppfödares stora stöd så blev det precis så.

Det var till Ultuna jag och Jeanett var på väg när jag öppnade skåpdörren och tog fram alla papper som forskarna ville få tillgång till.

För Kanonen var något så ovanligt, enligt forskarna den första i sitt slag, som en dobermann som blivit friscannad flera gånger innan han blev sjuk. Dittills hade de bara fått in hundarna när de redan var sjuka och utan tidigare information.

Kanonen var högintressant för Ultunas forskarlag och de tog tacksamt emot både hans kropp och hans scanningsresultat utförda via ultraljud och fullständig screening. Det som förvånade forskarna mest var just det faktum att Kanonen genomgått en fullständig screening 10 månader tidigare och då ansetts ha ett friskt hjärta enligt hjärtspecialisten som undersökte honom.

Vi bestämde oss också för att Kanonen skulle få leva som vanligt och tas bort innan han blev sjuk. Han fick alltså avsluta sina dagar när han mådde bra, och hann aldrig bli sjuk på "utsidan". Vi valde den vägen, och därigenom fick vi även bittert kämpa mot försäkringsbolaget som ansåg att vi tagit bort en symptomfri hund. Det löste sig tillslut, men var kanske inte det som vi ville ägna våra krafter åt när vi bara haft Kanonens bästa för våra ögon.

Under hans sista månad så besökte vi Ultuna två gånger. Den första gången var vi där i några timmar för att låta forskarna ta del av honom medans han levde. Då togs det massor av blodprover, det gjordes ännu ett ultraljud och forskarna fördjupade sig i hans undersökningspapper. Tålmodigt fann han sig i allt och forskarna konstaterade stillsamt att "Det är de bästa som drabbas".

När vi lämnade sjukhuset tog professorn tag i min arm och sa: "Du förstår nog inte hur stort ert bidrag är, men för oss är han ovärdelig och Kanonen kommer att hjälpa dobermannrasen i all framtid."

De orden fastnade hos mig. Det har tröstat och stärkt mig när det har varit extra tungt. Tanken på att Kanonens och Jennas arv är hopp. För hopp finns det. Så länge vi fortsätter att undersöka våra hundar, hjälpa forskarna och visa respekt för varandra.

Under de kommande veckorna lärde jag mig ord som vävnadsdöd och varför det var viktigt för forsklarlaget att få tillgång till Kanonens kropp direkt efter att han dött. Inte en halvtimma eller två timmar senare. Att det var bättre att han togs bort på plats än skjutsades dit död.

Några få vänner, de som hade Kanonen extra kär, fick veta vad som väntade. Vad vi bar på. Den här gången valde vi att inte vara offentliga med vår sorg, vi orkade bara med vår egen. Våra vänner bar vår tunga börda tillsammans med oss, och jag kommer alltid att vara er evigt tacksam. För att ni lyssnade och förstod. För att ni hänvisade till mig när folk frågade om Kanonen när han gått bort. För att ni stöttade oss. Tack!

Jag vet inte vad jag hade väntat mig efter Kanonens död. Men jag hade aldrig förväntat mig att vissa av er därute skulle bete er så illa som ni gjorde. Ni jagade, baktalade, ville ha fatt på SANNINGEN, ni uppmanade till krig, ni kallade oss -  mig och min uppfödare - för oseriösa, fula och hemlighetsfulla. Ni sa inget när vi sågs, men såfort jag lämnade området var jakten igång igen. Det var som om världen skulle gå under om ni inte fick reda på vad Kanonen hade dött av.

Ni jagade oss på facebook, på utställningar, på nätet, ni frågade folk som var oss nära, ni lät oss inte ha vår sorg ifred utan gjorde den smutsig. Om ni bara vetat allt vi gått igenom, och varför vi behövde tid att hamna på rätt köl igen. Trots att jag vänligt men bestämt bad alla dem som inte behövde få reda på Kanonens dödsorsak i första led att låta oss sörja ifred så fortsatte ni visa era fula trynen. Ni missade att vi för ett bra tag sedan skrev ut hans dödsorsak på nätet, ni jagade på med samma kraft.

Alla de med Kanonbarn och släktingar som frågade mig direkt fick också veta vad som hade hänt. Alla fick de lyssna på vår sorg, de fick höra hela historien från början till slut. De fick höra att Kanonen dött i ett trångt rum i Ultuna, med forskarna och obducenten bredvid sig. Att vi istället för att ta bort Kanonen hos vår vanliga veterinär åkte upp till Uppsala en kall februaridag, och att han fick somna in där för att genast skäras upp. För så är det. Hans kropp behövde vara färsk för att vara till mest nytta för forskarna och rasen.

Jag höll det aldrig hemligt. För mig var det viktigt att hans historia kom direkt från mig, och inte via någon annan. Jag ville berätta hans historia själv. Varje gång jag gjort det var jag helt dränerad på energi men likväl svarade jag på allt när jag återigen fick frågan.

Häromdagen förlorade min bästa vän, tillika min uppfödare, sin hund på samma sätt som jag. Stark och med rasens bästa för ögonen genomlevde hon exakt det vi gjorde. Det fanns aldrig någon tvekan om att även hon skulle hjälpa rasen men det gör inte hennes sorg mindre.

Jag vet vilka ni är, ni som jagat oss som värst. Och nästa gång vi ses kommer jag att titta er rakt i ögonen och veta hur fega ni är när det verkligen gäller. Och hur stark jag är i samma situation. Hur ni har valt att baktala oss när jag lämnat platsen. Jag ser framemot att träffa er. Med huvudet högt och blicken mot himlen så behöver jag inte skämmas för något såsom ni får göra. Jag har gjort det bästa jag kan och lite till. Jag har lagt min sorg åt sidan för att hjälpa rasen. Och jag kommer att fortsätta att göra det.

I framtiden hoppas jag på mer respekt och förståelse för människor i sorg. Att de fula trynerna försvinner och istället ersätts med empati och samarbete.

Och se, världen gick inte under. Vi är fortfarande här och dagarna har sin gilla gång.

Väl mött i verkligheten!


Finaste prinsen

måndag, september 17, 2012

Hopplöst förälskad

My love
Det är väl ingen som har undgått att jag är hopplöst förälskad i Rulle. Sådär pirrigt rosaglasögon på förälskad. Kroppen blir helt varm av kärlek när jag ser på honom.

Rulle Livsnjutaren

Jag vet inte vad det är. Från första stund har det bara känts "rätt". Det var aldrig någon tvekan om att det var just han i som skulle flytta hem till oss. Redan som liten utmärkte han sig. Det fanns aldrig någon annan än han. Som jag skrivit förut så skulle det kunna växa ut en puckel på ryggen, ett extra horn i pannan på honom, han skulle kunna vara trebent, flerfärgad, eller aldrig bli champion. Det spelar ingen roll.

En stor själ i en liten kropp

Bestämd blick redan som pygmé
Det är inte hans utsida som väcker min kärlek utan hans otroliga personlighet, hans "nu tar vi för oss av livet" attityd, hans framåtanda. Han tar mycket plats...

Egentligen är han en rätt jobbig typ.

Ta idag tex. En helt vanlig dag på Solinge. Fylld med aktiviteter och långa promenader. Ändå har Rulle hunnit med att släpa ut hallmattan på gräsmattan, bita sönder en blomma, platta till Ior, skälla vid staketet (på vad vet bara han).

Han har rullat in sig i vardagsrumsmattan, tuggat på den, och legat på rygg och gjort björnljud av högsta klass. Han har retat Gossip, snott min vattenflaska, bitit sönder en bunke, stått i hallen och slagit på elementet. Just det här med elementet betyder att han är törstig och behöver gå ut och dricka på framsidan, han dricker INTE ur vattenskålen inomhus.

Rulle har kampat med hängmattan, pallat äpplen ur träden, lekt hockeymålvakt när Mjau Mjau ville gå in (dvs hindrat henne från att nå ytterdörren). Jag har jagat honom, sagt nej så många gånger så jag tappat räkningen, lett honom i rätt riktning, berömt när han gjort rätt, fyat när han gjort bus. Jag är utmattad....

Stackars Gossip, hennes lillebror är av den mer energiska typen. Numera är hon rena ängeln jämfört med RaketRulle. Vår fina busGossip.

Nu kan man ju lätt tro att Rulle varken får uppfostran eller motion, men det kan jag meddela er att han får. Efter att ha fostrat fyra egna dobbisar borde vi ha rutin på det här, och det har vi, men Rulle är uppfinningsrik och nyfiken som få. Han tar inte ett nej i första taget han inte!

Rulle är explosiv, han är kvick, snabb på att lära sig, arbetsglad, gillar när det går fort och han är både förarvek och i övriga situationer stenhård när han vill ha sin vilja igenom. Det går inte att skrämma honom, hittills har vi inte råkat på något som skrämt honom så värst, visst har han tittat lite extra någon gång, men alltid har han, utan hjälp, gått fram själv för att lösa situationen.


Det har blivit en sport för oss att försöka hitta saker som Rulle kanske tycker är konstiga.
Den här "grisen" tyckte han var helt normal....?!


Allt det här "jobbiga" kommer att vara en enorm tillgång när vi börjar tävla.

GulleRulle älskar sig själv, mig, husse, Gossip och alla våra katter. Han älskar människor, att kampa, att jobba, spåra, söka och springa. Rulle är livsglädjen personifierad. I någon annans händer hade han säkert varit en väldigt jobbig typ, han tar för sig av livet med en självklar pondus.

Jag älskar honom så att jag nästan går sönder, minsta lilla skråma på hans kropp kollas upp med lupp och jag vågar inte ens tänka tanken på hur jag skulle reagera om han blir sjuk.

Jag gillar hans päls, den är så len, hans kropp är babymjuk, jag älskar sättet han visar sin glädje på när vi tränar, han ler med hela kroppen, trycker sig mot mina ben, hela han pratar med mig. Jag förstår honom.
När kvällen kommer är jag helt slut, ibland så slut så jag bara vill krypa ner under en sten och stanna där i en vecka. Men nästa dag så är det bara på't igen och varje dag blir jag faktiskt genuint glad av att få leva med Rulle. Han är den bästa medicinen mitt brustna hjärta kan få.


Jag ser dig
Även om han är såhimlajobbigiblandsåjagvillsäljahonomochköpaenguldfiskellertvå.

söndag, september 16, 2012

Får man skryta här?

Såklart man får, det är ju min blogg :)!

Se vilka fina ståbilder jag och Cia fick till när vi sågs på Enköpings BK.

När Jeanett bad om ståbilder på Pinja så tänkte jag "Hur ska vi få till det utan någon som visar hunden?". Men det gick :). Jag fick helt enkelt krypa fram till hunden, ställa iordning henne i utställningspose, krypa tillbaka till kameraläge, be matte locka på hunden samtidigt som hon skulle få den att stå stilla. Sedan var det bara att knäppa av några bilder, och göra om det när Pinja tröttnade på oss ;). Som ni ser så är Pinja otroligt välbyggd, och det är bara en tidsfråga innan hon blir champion.

LP I Jean Dark Orlane, drygt 2 år gammal

Finaste Pinja

Som sagt var, hon stod bra på alla bilderna :)

Vacker tjej

Vi hann även med att prata lite allvar,  njuta av solen och självklar tränade vi med alla tre hundarna. Rulle imponerade med att inte bry sig om att vi var på okänd träningsplats, han tuffar på med sina moment, bryr sig föga om var vi tränar bara att vi tränar. Gossip gjorde några riktigt fina moment, äntligen har vi kunnat träna lite mera, och senan verkar hålla.

Pinja fick köra igenom hela LKL II lydnaden och hon var så duktig. Ekipaget fick med sig lite tips och råd på vägen om hur de ska "hotta" till sitt fria följ och förhoppningsvis ger de resultat.

Tack Cia och Pinja för en riktig toppendag. Hoppas presenterna smakade ;).

Nu följer en bildbomb, fler bilder finns som vanligt på Rulles facebook-sida.

Mattes tjej


Fritt följ

Kamplusten är det inge fel på



Så fina ihop!

Matte får hålla i hårt

Pinja bus


Full fart

10 poäng på rutan

måndag, september 10, 2012

Nervösa besvär

Idag var det då dags för D-day. Rulle skulle släppas lös efter tio dagar i koppel. Först så började vi med en lång uppvärmning, och sen bar det av. Jag fick nästan nervösa besvär av att se honom fladdra runt, vilken glädje han visade över att äntligen få vara lös igen.

Efter drygt 20 minuters springande i varierat tempo (mest warp-fart) så fick han återigen ta på sig kopplet och trappa ner. Imorgon ska vi försöka göra om tricket. Bättre att skynda långsamt när man fått en muskelsträckning a'la Rulle tycker vi.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Hans apportering börjar se bra ut nu. Apporten behandlas som tur är inte lika burdust som Gossip's halsband ;).






Gos 7 1/2 år och Rulle 8 månader