Häromdagen tänkte jag på det "förlorade" året som inföll i slutet av 2008 och höll i sig ända till våren 2009. Inte konstigt att jag knappt kunnat träna hund, eller ens haft lust till att träna. I januari 2008 förlorade vi vår älskade älskade älskade Uno, knappt 2 månader senare kom Kanonen in i våra liv. Alla som mist hunden med stort H vet hur ont det gör, vissa hundar får man extra fin kontakt med och Uno var min Hund. När han så tragiskt och snabbt försvann ur våra liv, lymfkörtelcancern som drabbade honom var extremt aggressiv och på 6 veckor var Uno borta, så förlorade jag mycket av mitt brinnande intresse att träna hund.
Uno Underbar
Man behöver inte vara tävlingsförare för att förstå min sorg, det räcker med att älska sin hund. Men ur träningssynpunkt så vet nog många av dem som tävlar hur det känns att mista motivationen, glädjen och träningsviljan. Det man förut brunnit för känns bara som en bit aska utan glöd. Och mitt i all min sorg kom Kanonen in i våra liv.
Kanonen 8 vDär kom han med sina stora tassar, sitt självförtroende, sitt truliga envisa sätt, en oskyldig liten hundvalp som behövde bli älskad för sin egen skull, han bad om en plats i mitt hjärta och självklart fick han det. Han fick en liten bit till att börja med och den delen fick han nöja sig med länge. En liten del, med många pussar, en matte som gav honom klappar och kärlek men i vars hjärta blödde av saknad.
När den mest akuta sorgen gick över så drabbades jag av en otroligt efterhängsen luftrörskatarr med tillhörande hosta. Efter 6 månader och otaliga läkarbesök kom så beskedet om att det var astma jag hade och den långa resan tillbaka till ett någorlunda fungerande liv kunde börja. Nu - drygt ett år senare - känner jag att jag börjar kunna röra mig obegränsat igen, jag har återupptagit min konditionsträning och jag orkar otroligt mycket mer än när jag var som sjukast.
Mitt i allt det här så har hundlivet lunkat på. Jag har tävlat med Gossip och lyckats nå mål som jag nu efteråt inte riktigt förstår hur jag kunnat uppnå. Med lite tur, stor envishet, en sjuhelsikes hund och en
fantastisk sambo som tränat Gossip när jag inte orkat och som stöttat på alla sätt och vis så har vi faktiskt tävlat oss upp i elit. Vi har fått bryta pga av astmaattacker, vi har gått vilse, vi har tränat ytterst lite, men vi har kämpat, bitit ihop och kommit igen. Gossip är en fantastisk hund och 2010 hoppas jag kunna göra henne rättvisa i bruks- och lydnadssammanhang. Nu börjar tävlandet för oss. Nu är vi i elit.
Kanonen har mitt i allt detta fått stå tillbaka, jag har inte haft någon lust och jag har definitivt inte haft någon ork att träna med honom. Han har fått vara sällskapsherre och pussgurka både åt oss och åt Gossip. Ett liv han nog har trivts med, för han har ju även fått valla rutor, tränat på stadga, kampat en del, letat efter föremål och sprungit ett 10-tal rapportsträckor.
Storasyster hjälper Kanonen upp på altanen...
Kanonen nästan nykläckt :)
Gossip har från första kvällen med Kanonen älskat honom. Hon har älskat sin lillebror, hon älskar tvåsamheten i ett hundförhållande, hon blev över en natt en mognare Gossip, en storasyster att lita på. Framförallt blev hon en gladare hund, även hon saknade Uno när han försvann.
Så igår tränade jag Kanonen för andra gången den här veckan. Och plötsligt kände jag en enorm glädje och kärlek till honom. Han är min hund nu. Han är alltid mån om hur jag mår. Han kommer och puffar på mig när jag sitter vid datorn, vid TVn ska han ligga närmast mig, gärna PÅ om det går, när vi tränar så lyser hans ögon av glädje och han har börjat med det som Gossip gör när träningen är avslutad - våga vägra sluta träna. Han vägrar helt enkelt att gå av planen.
Sakta men säkert har tagit en stor plats i mitt hjärta, en plats som han nu delar med Gossip. Sakta men säkert har jag lärt mig att även om jag alltid kommer att sakna Uno lite extra så finns det plats för fler i mitt hjärta. Hjärtat rymmer många kammare, och även om rädslan att förlora någon av våra hundar alltid finns där, så överskuggar den inte kärleken och lyckan som jag känner över att ha dem i våra liv.
Nu är det kul att träna igen. På riktigt :). Nu är jag en bra matte igen. På riktigt :).
Love is in the air ;)
Hälsar Ammin
